Maupin, OR

... Är i en liten håla sydöst om Portland alldeles vid floden Deschutes. Här sitter jag på en parkbänk i 30-gradig värme mittemot en liten mataffär och väntar på att tiden ska gå. Sequoia ligger på bänken bredvid mig och andas djupt och sakta. Vi har ätit lite glass och gått en kort runda. Inte mycket att se eller göra här. En håla som sagt. Hela gänget är ute på forsränning i stora gummibåtar. Vi skulle varit med men i sista sekund drog vi oss ur för Sequoia fick panikångest. Vi hade redan deltagit i bussresan dit man sjösätter båtarna och stod med flytvästarna på och lyssnade på guidens tal om säkerhet och båtregler, när Sequoia grep min hand med sin kallsvettiga hand och sade att hon inte kunde andas. Det blev ett snabbt beslut att avstå från forsränningen och ta den gamla skolbussen tillbaka till bilen istället. Det jobbiga med panikångest är att man vet inte när det kommer att ske. Det kan bli helt plötsligt utan förvarning. När det gäller Sequoia har jag några teorier angående för lite sömn, för mycket socker och skräpmat och ibland för lite kalorier plus för lite motion och D-vitamin.  Men jag är ju tjatiga gamla morsan så mina åsikter vill hon inte lyssna på. Det bara så tråkigt när det händer och det känns som hon missar roliga saker i livet. Jag blir orolig att det ska bli värre och ett riktigt handikapp för henne. Ibland pratar hon om att det är jobbigt ute bland folk och skönast hemma. Då blir jag orolig. Vi får försöka hitta mer hjälp åt henne kanske. Men det är svårt när hon själv inte vill eller tycker det inte behövs. Tänk att vara 18 år och så ängslig och osugen på alla äventyr livet har att erbjuda?? Det är svårt för mig att förstå för jag är funtad så totalt annorlunda. 

En dag i taget är vårt motto. En dag i taget med nedböjd blick så helt plötsligt en dag har man kommit riktigt långt upptäcker man. En dag i taget...